Tidiga medlemmar

Calle ”Cab” Hultgren

Calle var snabb att höra av sig på Nisse Oxelbrands uppmaning. Den första som ringde enligt Calle själv, så medlemsnumret borde vara 2.
Calle, eller Carl som han ju heter är en Kålle från Göteborg som blev namngiven för sitt ägande av en cabriolet. “Läppen” Andersson åkte runt i staden, så en och annan att se upp till i hojsvängen fanns ju. Grabbarna på det som sedermera skulle bli Mothers Freak, åkte i svängar med sina moppar runt Calles Harley, för att få sig en titt. Calle hade likt Nisse införskaffat en sprillans ny 70 Electra Glide. Före den fanns en 67:a Electra att åka på.

– Folk trodde inte man var riktigt navlad när dom hörde att hojen kostade nästan nittontusen, säger Calle med ett skratt. Att dessutom skaffa en så seg moppe som en Harley när det fanns Honda och Triumph kunde bara inte vara normalt.

70:an fick arbeta rejält de första åren innan familj skulle införskaffas. Underbara resor framförallt i de gamla öststaterna är minnen för livet. Inte bara goda för den delen, berättar han, och hörs lite melankolisk. Jag fick lämna cykeln i Belgrad en gång efter ett ras på motorn. Roligare har man varit med om. Fick dessutom åka Moto Guzzi hem, så det var extra surt, tillägger han med ett skratt. Calle berättar att han inte har någon kontakt med gamla polare längre. Han har pensionerat sig själv, och bor större delen av året i Thailand. Passande kanske för den “loner” som han påstår att han är.

– Jag har aldrig varit med i någon klubb, förutom H-DCS. Det har räckt för mig.
Klubbens utveckling tycker han är både rolig och fantastisk.
– Tänk vad vi ställde till med, skrattar han.

Carl-Erik Hultgren “Calle Cab” avled i början på november 2007 efter en tids sjukdom.

knut jureen

Knut gick med i klubben 1973. Han hade av den nordliga handlaren med det kvinnliga namnet Lilian Holm, köpt en Electra av 1970 års modell. Att det blev en Harley i dessa tider var helt enkelt på grund av att allt som det stod made in USA på var bra, förklarar Knut.

– Japanskt var inte att tänka på i dessa kretsar som vi rörde oss i. Jag minns än idag vilken spott och spe som den stackare fick utstå, som var tvungen att föra den japanska fanan vid flaggparaden i Anderstorp.

Själv körde Knut engelskt samt Indian ända sedan barnsben, och sponsrar med glädje sina barnbarn som idag kör motorcross.

1976 arrangerade Knut sitt kanske största rally. Han var huvudarrangör för Super Rallyt i Simlångsdalen. Trots risigt väder kom det 158 Harleys samt 247 personer. Med på att arrangera detta på sin tid enormt stora rally var framförallt Krüger, Henrik Nymansson, Olle Svensson samt redaktören Lindström.

2000 var det så dags att arrangera en stor träff igen, men denna gång handlade det om en ren och skär nostalgiträff. Med hjälp av Krüger och Anders Stein återupplivades den gamla, av Olle Svensson arrangerade Osbyträffen. Inte mindre än 75 av de 80 som närvarade det sista året kom åter till detta återupplivade spektakel. Egentligen var det nog bara avlidna som inte kom, berättar han.

Ett annat spektakel som Knut var med och startade upp, var den berömda Vildmarksträffen i Varberg. Tillsammans med Jonny Bjesse, skyltade dom vägen med fläskkotletter. Den som blev utsedd till årets vildman fick en militärhjälm med horn som pris.

Idag har Knut ingen Harley kvar, bara som han säger ett par veterancyklar. Det händer att han träffar en och annan gammal polare.

– Nymansson finns alltid i faggorna, och Krüger ringer jag då och då.

– Jag märkte att jag blev totalt anonym. Ingen kände igen en gammal gubbe som jag, så det var nog dags att ta min mats ur skolan. Jag gick ur klubben inför 2005. Vad däremot ingen kan ta ifrån mig är att jag fungerat som distriktsombud, biträdande redaktör samt butikschef.

Vad som också ska berättas är att Knut nog är pappa till den legendariska svarta T- samt collegetröjan med det gula trycket. Det om något är värt att anteckna i historieböckerna.

Anders “Charley” Karling

“Charley” är inte bara en ikon inom dragracing. Före hans enormt framgångsrika karriär i den branschen var han, och är fortfarande medlem i H-DCS. Han arbetade dessutom som butikschef under en rad av år, samt
som DO i A-distriktet. Sedermera tog affärerna med firman Pro Bike allt mer av tiden, samt inte minst racingen.

– Det hände ibland att frugan Ann-Britt och Viktoria, dottern, åkte på träff, t.ex. 20-årsjubileet i Boviken, och jag var och racade på Mantorp. Till slut var det stopp i träffåkandet, men ett tag efter 1978 åkte vi på allt som stod i träffkalendern, såväl här hemma som utomlands. Den sista var i Kivik en midsommar, en träff som för övrigt Ingvar Ottosson arrangerade.

Charley sysslar idag uteslutande med racingverksamheten. 2005 har det varit endast ett fåtal uppträdanden, men en ny dragbike byggs och den ska debutera 2006 är det meningen. Lite jobb direkt mot Harley Motor Co har också gjorts, då Charley har ordnat utbildningar åt företaget.

Värre var det 1973, för då skulle unga herr Karling in i lumpen. Som den förutseende man han var, hade han sparat en del pengar i förväg för att slippa svälta sig igenom det militära. Motorcykel ägde han redan i form av en BSA, men plötsligt rök alla pengar all världens väg, då en storsida 1200 i lådor inköptes för det facila priset av 4 400.–

Sedan dess har en oräknelig rad av hojar passerat revy i det Karlingska hemmet, men den Electra 71:a som inköptes 1977 är fortfarande i Charleys ägo.

Att det överhuvudtaget blev Harley sägs vara en Lelleskatalogs fel.

– Electran och inte minst Sportstern som var med i katalogen gjorde att man blev helt vild.

När så första HD:n var inköpt var det en period som outlaw i en Stockholmsklubb, där bl.a. Bosse “Bus” och Mike Liljendahl var inblandade.

– Jag bar dock aldrig tygmärken. Jag tyckte det var lite töntigt. Dom ligger förresten fortfarande kvar i en byrålåda här hemma och skräpar, skrockar Charlie.

Gamla polare hör ibland av sig, plus att jag försöker ringa ibland. “Danne”, Mike, Svenne Martinsen, Tom Hammarberg, Ingvar och Anki samt Freddie hör till de som kontakt hålls med.

Krister Krüger

Krister som har medlemsnummer 15, köpte sin första Harley 1969. En 750 sida av 1946 års modell inhandlades för 2900:- Man kan säga att hans bror på sin Lambretta, samt ett par andra Kungsbackagrabbar, med sina customiserade hojar av oidentifierbara märken var föredömen och inspirationskällor.

Krister sticker heller inte under stol med att de Hells Angels filmer som rullade på landets biodukar också bidrog en aning.

46:an behövde då och då reservdelar, men eftersom generalagenten på den tiden (Börje Björk) knappt hade hemma ens tändstift, så blev det till att besöka den mytomspunne Laggan i Lerum. Han i sin tur tipsade om en handlare i Floda som sades ha hemma delar till sidspisar. Det var hos denna handlare som Krister för första gången såg de lappar som gjorde ett upprop för den nybildade Harley-Davidson Club Sweden. Att gå med syntes för Krister som en självklarhet, och därmed så bärgades det låga medlemsnumret. Nämnas bör att medlemskapet kostade 15:– en för den tiden tämligen respektabel summa.

På grund av motorhaveri på väg till den första träffen, som var avsedd att gå till det som en del vill anse vara det första Super Rallyt, dvs. träffen på Hågelby Gård 1972, blev inte Krister sedd på träff förrän 1975. Nationella träffen i Eskilstuna var slutmål, men då på en något driftsäkrare Super Glide 72:a. 1977 bar det av till det första Super Rallyt på utländsk mark, då i Limburg i Holland. Efter Holland blev det så en hel rad av Super Rallyn, varav det bästa enligt Krister var det första som avhölls på High Chaparal 1983.

Efter 15 år i klubbens styrelse, där han innehaft egentligen alla poster utom president, håller sig idag Krister i bakgrunden. Han anser liksom de flesta av pionjärerna att dåtidens gemenskap var oslagbar.

– Idag ska allt vara så jävla stort, säger han lite missmodigt, och tittar lite undrande ut över folkmassorna som invaderat MC-mässan “På Två Hjul” i Göteborg.

– Jag tog initiativ till en “flashback” för ett par år sedan, genom att inbjuda alla gamla pionjärer till Osby. Vi hade det jäkligt trevligt, då man under helgen kunde höra alla gamla sägner i repris, och det är väl där man har sin framtid, som en reprisgubbe.

När jag frågar om det bästa minnet, så svarar Krister att det torde vara avtackningen som redaktör på Nationella 1988 i Nyköping. Det sämsta var tveklöst motorraset på väg till Hågelby Gård 1972. Att bli stående där norr om Jönköping var dels nesligt, men det sinkade ju dessutom träffkarriären å det grövsta.

mike liljendahl

Mike, eller Mikael som han egentligen heter, var chopperåkaren i de fyras gäng som samlades på det första mötet när klubben bildades. Han var väl även rebellen, den som hade de mest kontroversiella åsikterna, åtminstone enligt vad de andra tre har berättat.

Detta med choppers låg som sagt Mike varmt om hjärtat, och han tillskriver H-DCS samt honom själv stor kredit för att choppers överhuvudtaget förblev lagliga i Sverige. Han ringde helt enkelt Svensk Bilprovning och ordnade ett möte med provkörning av dessa av staten så hatade mobiler. För att över huvud taget få det hela att fungera så lånades bl.a. en chopper tillhörande Rogge på Sofia Hogs in. En man med namnet Möller ställde upp för Svensk Bilprovning, och när Mike sedermera presenterade hållfasthetsberäkningar på gafflar, kronor samt styrhuvuden, gav bilprovningen och dess byråkrater med sig, choppers skulle fortsätta vara lagliga.

Mike har medlemsnummer 4. Han läste artikeln i Allt om MC, där Nisse gjorde sitt berömda upprop, och på den vägen är det. Den gamla choppern med knucklemotorn är fortfarande i hans ägo, men en modernare Heritage finns också.

– Den är lite bättre att nöta på, säger Mike med ett glatt skratt.

Första hojen var för övrigt en Norton, men ganska snart införskaffades en sida som snabbt byggdes om enligt foton av choppers från det stora landet i väster.

– Man hade egentligen inte en susning om vad man sysslade med, utan byggde efter förebilderna som var dessa fotografier.

Klubb skulle också bildas efter amerikanskt mönster.

– Det havererade ganska snart. Tror det var ett av de sopigaste gäng som någonsin bildat en mc-klubb, skrattar han.

H-DCS tycker Mike är en för stor klubb idag, men stoltheten över att ha varit med och grundat klubben lyser snabbt igenom.

–  H-DCS var trots allt klubben som styrde upp detta med hur en träff ska se ut. Nisse hade stora visioner om hur träffarna skulle utvecklas, och jag har än idag lite dåligt samvete över att jag inte lyssnade och hjälpte Nisse mer än jag gjorde. Tyckte kanske att jag hade nog med kassörsjobbet och redaktörarbetet.

Detta med rallyn blev dock en ledstjärna för Mike. Inte mindre än 16 Super Rallyn har han bevistat. Det sämsta tycker han var det svenska i Ljungbyhed.

– Vädret och polisinsatsen gjorde att det blev minnesvärt, men då ur en negativ synvinkel.

Det bästa Super Rallyt var även det svenskt, men det var det SR där High Chaparral var träffpunkt den första gången dvs. 1983.

gunnar lindström

Gunnar var ursprungligen polare med Conny Nordkvist, och dessutom medlem i samma klubb, nämligen EMCK från Eskilstuna. Gunnar hade en 750 krigare, som han olyckligtvis hade växellådsbekymmer med. Vid köpet av ny låda, som för övrigt fraktades i en ryggsäck på en lånad lättviktare, lyckades Gunnar köra av vägen och frakturera en bröstryggskota. Detta gjorde att en konvalescens var nödvändig för att benen skulle kunna fungera igen, och Gunnar hamnade som nummer 5 på skalan av medlemmar till H-DCS. När väl inträde i klubben var gjort blev Gunnar snabbt redaktör, eftersom han ägde en skrivmaskin. När H-DCS trampade in i datoråldern var Gunnar den som såg till att inte fler än det okända antal som inte finns redovisade, tog livet av sig pga. datorerna.

Trots den en aning trista inledningen på H-DCS karriären, hann Gunnar med att besöka den första träffen i Vimmerby. Han hann för övrigt med att få ett pris för medverkan av de första 15 internationella träffarna innan raden av någon anledning bröts.

– Jag hade kunnat vara med tidigare, om inte Conny varit i farten. Han köpte nämligen en 750 fyra hus från där jag bodde i Ärla, utan att jag visste att gubben i huset ägde en. Idag har förmodligen din granne en Harley, men det tycker jag bara är kul, såtillvida att det är kul att fler människor upptäcker det fantastiska livet kring detta märke. Allt verkar ha blivit en form av folkrörelse, säger Gunnar med eftertänksamhet. Jag umgås fortfarande med min gamla kompis Bengt Wåhlström. Vi ska snart på träff tillsammans, faktiskt.

På frågan om vad som är hans bästa minne från “biker”livet säger han.

–  1985 på den nya Norgevägen mellan Kiruna och Narvik. Allt var magiskt. Varmt, midnattssol, en underbar camping i Narvik. Havet nedanför, och ingen ville gå och sova. Det var magiskt. Jag skulle vilja leva i det ögonblicket för alltid.

– Det värsta i hojkarriären var förstås kvällen med en växellåda som krossade ryggen, men det ligger på något vis bakom allt som sedan hänt. Det värsta var egentligen giftermålsresan med Maggi till Nikkaloukta när det snöade helgen före midsommar mellan Gällivare och Kiruna. Det var helt enkelt inte kul. Man ville att allt skulle vara kanon, men det kändes som kalkon.

Gunnar har idag kvar sin 750:a men har lagt av med åkandet. Kroppen säger ifrån. Däremot är den gamla drömmen om en häftig Hot Rod uppfylld. Det får bli bil i fortsättningen, enligt Gunnar.

conny nordquist

Conny började likt en del andra av de första pionjärerna i klubben med att köra BSA. 1965 var det dags att köpa Harley. En 47:a med vagn i toppskick införskaffades. Den ägare som sålde cykeln till Conny fick till sin förfäran se hojen åka i diket efter bara ett par meters körning av den nya ägaren. Lite rodnade kinder fanns nog på den annars så coole Conny.

Conny svarade omedelbart på Nisses upprop i Allt om MC. Conny hjälpte bl.a. Nisse med utskick av de intresselappar som hamnade runt om i Sverige hos olika handlare.

–  Annars har jag inte bidragit till mycket, säger han blygt. Var DO ett par år, och anordnade fikaträffen Moster Tildas, men annars har det inte blivit mycket.

Att t.ex. medverka vid samtliga 35 Internationella träffar verkar inte som en bedrift enligt Eskilstunabon Conny.

Förebilden var annars hans morbror som hade en Harley med sidovagn. Ett par andra lymlar på Harley fanns också i Eskilstuna, men det tog ganska lång tid innan det tog fart.

– Förr kände man alla i klubben, nu är det minst sagt anonymt. Det har mera blivit en folkrörelse, halvt om halvt en fackföreningsrörelse, om du förstår vad jag säger.

göran “yankie” olsson

Göran som jag känner sedan 70-talet har alltid varit en kille som man med lätthet har kunnat prata med. Om man benämner honom som “lika glad och positiv jämt” så tror jag att man har kommit honom ganska nära i beskrivning. När jag nu träffar honom i Göteborg, är det dock mot all förmodan en kille som tiden snart kommit ikapp. Den gamle vagabonden, som under långeliga tider, mer eller mindre har lyckats göra sig oanträffbar, äger numera en mobiltelefon. Som sagt, ingenting är som förr, inte ens för “Yankie”.

Göran berättar att hans första hoj var en Honda 750 -71, men den byttes redan året efter till en sprillans ny Super Glide, köpt hos Axvall i Skövde. Anledningen att det blev en Harley, var ett besök på fabriken i Milwaukee 1971. Egentligen var en Electra no. 1 men den var för dyr. En FLH kostade 5000:– mer än en Super Glide, så valet var på något sätt givet. Med Super Gliden gjorde han omgivningarna i Alingsås osäkra tillsammans med brodern och de andra medlemmarna i Two Wheels Club.

Första träffen för Göran var den legendomspunna flaggparaden i Anderstorp, som H-DCS hade hand om under de år som banan arrangerade VM i roadracing. Av förståeliga skäl hann Yankie inte till Vimmerbyträffen (den första nationella) men hade säkert varit där om bara en HD hade funnits i hans ägo.

Istället åkte han och hans kompisar från hemstaden desto flitigare till Danmark, och de träffar som arrangerades där.

Trots det flitiga resandet har Yankie lyckats att hålla sig utanför styrelsen under alla dessa år. Att känna tvånget att dyka upp på ett styrelsemöte är nog inte riktigt herr Olssons idé om hur man ska leva livet.

Klubbens utveckling kan man ju inte stoppa, menar han. Det var bättre förr, säger han liksom de flesta pionjärerna, men känner man Yankie rätt, så har han roligt i vilket gäng han än hamnar i. Det bästa Super Rally han varit på, anser han vara High Chaparral -97. Det sämsta var i Belgien -88 arrangerat av HDC Putte, eller var det -98 i Lommel? Tiden och träffarna flyger iväg, det är inte så lätt att hålla reda på allt, när man som Göran besökt och upplevt så mycket.. I vilket fall, kan konstateras att belgarna och deras arrangemang inte verkar falla herr Olsson i smaken, trots deras goda öl.

Göran flyttade för inte så länge sedan. Vid flyttillfället fanns plötsligt tid till att kolla igenom alla gamla lådor, innehållande hans liv som “biker”. Till sin förvåning fanns allt kvar. Alla gamla medlemskort, tidningar, urklipp, matriklar etc. fanns kvar. En riktig skatt med andra ord. Tror faktiskt att jag ska ta och titta förbi Göran om vägarna mot förmodan skulle leda förbi Alingsås.

ingvar ottosson

Ingvar svarade på uppropet i Allt om MC i stort sett omedelbart. Detta gav ett medlemsnummer kring nummer 10.

– Jag minns än i dag hur Nisse utropade “en skåning, va faan”, när jag ringde.

Ingvar hade dessförinnan kört både sidventilare som Duo Glide, innan han av en handlare i Kävlinge inköpte en helt ny 1971 års Electra Glide. Med den bar det så av till den första av H-DCS träffar, nämligen den i Vimmerby.

–  Jag och Anki gifte oss dessutom detta år, så jag har aldrig haft problem med bröllopsdagar och vet exakt vilket år som vi gifte oss. Detta i motsats till en del andra gubbar, skrattar han.

Sedermera inköptes en original sidovagn av Maaskant i Holland. Detta var 1975 och turerna med vagnen blev både många och långa.

–  Det fanns ju bara en stor träff i Sverige varje år, så det var bara Holland och Belgien som gällde om man ville träffa andra Harleyåkare. Vi hade dessutom fördelen av att ha Freddie Betschart i Ystad med oss på de flesta av våra resor. Även han hade en 71:a.

Det är lite si och så med åkningen de senaste åren, men lite gasande i hemtrakterna sker på Fat Boyen från 00. Anki kör eget, på Ingvars gamla Heritage från 96.

Klubbens utveckling har varit lite häftig de senaste åren tycker Ingvar.

–  Tror egot far lite illa. Förut kände man alla och alla kände apan. Nu är man en i mängden. Tror det tar ont i alla gamla gubbar som var med och startade det hela.

Jag och Anki har dessutom tack vare det geografiska läget besökt så många Super Rallyn att jag inte har en susning om hur många det kan vara.

Känner jag Ingvar är det bara en kortare “time-out” han, hojen och kroppen har tagit.

Åsa Roslund (Bäckström)

Åsa hette Bäckström och Kenneth hette Karlsson på den tiden det begav sig. På den tiden det begav sig arrangerade dessa två Gävleboende Harleyåkare inte mindre än fyra (Inter)Nationella träffar. Båda var dessutom några så främmande fåglar som chopperåkare. Inte minst då Åsa, som dundrade runt med sin Panna-chopper som hon köpt av Marlon i Tvin Club Norrtälje redan 1975. Inte många tjejer hade egen hoj på den tiden, och hade man egen var det sällan en bigtvin.

– Att det blev en chopper berodde på att Kenneth flyttade in hos mig i min jättevåning i Gävle. Han var inte bara DO för G, han var dessutom ganska bra att ha när pannan jäklades, och det gjorde den ganska ofta de första åren, berättar Åsa.

Åsa var annars en kändis i mc-kretsar i Gävle sedan tidigare, då hon var med och grundade Gävle MC-Klubb redan på 60-talet. Pannan finns för övrigt i hennes ägo fortfarande och det var med den hon gjorde 35 års jubileet i Mora 2005. Vidare äger Åsa en 65:a PanSho, som hennes man Mats Roslund, före detta DO även han, företrädesvis kör.

Kenneth Garp (Karlsson)

Kenneth äger inte Harley längre, utan nöjer sig med att vara båtägare.

–  Det är inte det att jag inte vill, utan det är pengarna som inte räcker till för bägge sakerna. En V-Rod skulle smaka mumma, säger den gamla chopperåkaren. Dom är för jäkligt snygga.

Kenneth sålde den 72:a Super Glide som han köpt ny på Björks i Sumpan för 17 400:– för cirka 10 år sedan.

– Galenförklarad blev man ganska fort, när folk hörde vad moppen kostade.

Snabbt var han framme och byggde om orginalhojen till en tidsenlig chopper, och den fick sedan följa med husse till the bitter end.

Medan Åsa hela tiden ville vara anonym, hoppade Kenneth in som DO i G under ett par års tid.

–  Att det blev så många träffar vi arrangerade beror nog mest på att vi kunde det hela så bra. Vi var som ett självspelande piano när det gällde träffplanering. Sedan var det andra tider. Det var ju inte precis det lämmeltåg som kommer på dagens träffar, utan det gällde att planera för ca: 100–150 personer.

Klubbens utveckling och storlek känner Åsa till, men Kenneth utstöter gutturala strupljud när han hör hur stor den blivit.

Båda träffar då och då på gamla polare från förr. Åsa och Mats umgås faktiskt med Gunnar och Maggi Lindström av och till. Sedan träffar båda på herr Wåhlström då och då, den gamla sandvikaren.

–  Det är bara att konstatera att ingenting blir som förr. Tur ändå att det blir jubileum då och då, så att man får träffa en del gamla uvar, säger Åsa.