H-DCS Super Rally 1983

High Chaparral, 20-23 maj

Från vänster till höger: Björn “Björsa” Hernbladh, president, Anders Karling, butikschef, Knut Jureen och Kent Erlandsson, vd på High Chaparral. Vid detta möte den 26 november 1982 drogs riktlinjerna upp för Super Rallyt 1983.

H-DCS hade redan haft träffar på High Chaparral när man valde stället som plats för klubbens tredje Super Rally. Dåvarande presidenten Björn “Björsa” Hernblad med stab tyckte att miljön var perfekt, och HC var med på vagnen.

En förhandlingsgrupp besökte High Chaparral den 26 november 1982. Den bestod av presidenten “Björsa”, Knut Jureen som var inne på sitt andra SR, Charlie Karling och Christer Krüger. Under den rundvandring som gjordes tillsammans med Kent Erlandsson gick man igenom upplägget av träffen och kostnaden för H-DCS att hyra HC bestämdes till 18 600 kronor. HC och Kent Erlandsson var mycket positiva till arrangemanget.

Big Bengt var också en del av diskussionerna. Vid ett tillfälle när man besökte HC slog Bengt och Knut Jureen vad om antalet besökare på SR. Big Bengt trodde några hundra medan Knut lovade över tusen. Knut hade spanat in en fin plåtpress som stod i maskinhallen och det fick bli den som vadet gällde!

Planeringen satte full fart och ett antal möten hölls. Flera personer blev inblandade. Steffe och hans klubb Free Harleys från Borås tog hand om insläppet. Hans uppmaning till de som skulle jobba med inskrivning är klassisk “ta det cool och jäkta inte på, det blir stimmigt nog ändå vid inskrivningen”. Han visste inte hur rätt han skulle få. Sekreteraren Lennart Johannesson tog hand om all information och framtagande av reklammaterial, samt utskick av detsamma.

Verkstaden sköttes av Stefan “kvasten” Rosenkvist. Den inhystes i lokstallarna, som var perfekta för ändamålet. Bil och släp för bärgning fanns på plats under hela träffen. “Kvasten” ansvarade även för städningen på campingen.

Nu rullade det på och pingst närmade sig. Nummer 2 av klubbtidningen 1983 låter meddela att alla stugor på High Chaparral är uthyrda. Holländska klubbar hör av sig och menar att reklam för Super Rallyt inte ska skickas till vissa dealers i Holland då de frekventeras av mindre trevligt klientel, som inte bör uppmanas att åka till träffen.

Vid inskrivningen hade man kommit på en ny idé. Alla förare som skrev in sig fick en sheriffstjärna i läder med ett ankomstnummer på. Där skrevs sen hojens registreringsnummer på baksidan. Denna stjärna var man tvungen att visa upp om man skulle lämna eller komma in på området, gående eller via motorcykel. Lite tjafs blev det på några gubbar som glömt stjärnan i tältet och ville ut. Då kom Alf Erlandsson, Big Bengts andra son, på att ställa två gubbar i cowboykläder och beväpnade med hagelbössor vid entrén. Sen var diskussionerna över! Troligen var hagelbössorna bara repliker, men ingen vet säkert.

Strul blev det ända in på slutet. Träfftröjorna var kraftigt försenade och det verkade osäkert om dom överhuvudtaget skulle dyka upp. Två veckor innan träffen var dom fortfarande inte på gång. Efter svettiga dagar för butikschef Karling var tröjorna dock färdiga på torsdagen innan träffen. Problemet nu var att alla lådor inte gick in i bilen man hade till förfogande. Det hela löstes så att tröjorna packades upp ur lådorna och stuvades, eller snarare trycktes, in i bilen. Sen drog man ner till Småland. Noteras kan att den logga som användes var designad av John Eyre.

Programmet var nu klart och det innehöll fullmatade dagar. Inskrivningen öppnade klockan 14:00 på fredagen. Lördagen höll westernstaden öppet hela dagen och festen började klockan 20:00. Söndagen innehöll presidentmöte och prisutdelningar, samt den obligatoriska festen. Måndagen var bara tack & farväl.

Redan på torsdagen började hojarna anlända. Plus en tysk i en Opel, som snyggt förpassades bort från SR-campingen. Men sen kom fredagen och proppen åkte ur. Hela dagen rullade hojar in, och det fortsatte till långt in på natten. Steffe och hans Free Harleys slet som djur när köerna ibland var över hundra meter långa. Man noterade också att långt över hälften av hojarna var utlandsregistrerade. Träffmärkena tog slut, efterbeställningar fick göras. Samma gällde senare under helgen även träfftröjorna. Dessutom tog även sheriffstjärnan i läder slut. High Chaparrals syateljé fick öppnas i en hast och nya tas fram. Nu gjordes dom runda, det gick betydligt snabbare att tillverka. Folk i inskrivningen började undra hur detta skulle sluta.
Bland annat uttalar sig Calle “Cab”, en av grundarna, i klubbtidningen efteråt att när han kom ned och såg allt folket blev han nästan rädd för vad han varit med om att starta.

Inträdet var på 50 kronor, vilket uppskattades och ansågs billigt. Men däremot kostade maten på lördagskvällen 75 kronor, vilket retade upp många. Det fick vissa följder ska vi få se.

Logodesign av John Eyre.

Festen blev vild. Bland annat fick Lennart Johannesson med hjälp av Höks MC agera scenvakter för att hindra folk att ta sig upp till banden. Scenen låg mitt på westerngatan och trycket när Bo Wilson Band spelade var högt. Bo Wilson skulle återkomma både till HC och Super Rallyt då han spelade även på SR -97. Mer hände! Ett gäng göteborgare hittade ett antal färgburkar. Dessa hälldes ut på gatan och sen åkte man kana i färgen. Både på fötter och på ändan. Hans-Christer Andersen, mer känd som “Sotarn” fick på saloonen höra att han inte vågade inte svinga sig i den gigantiska, och högt hängande, ljuskronan av smide. “Vågar inte jag,” var hans svar, innan han gick upp på andra våningen, kastade sig ut och började svänga i nämnd krona. Ansvariga försökte få ner honom men gick bet på uppgiften och Sotarn gungade på. Folk höll andan när de såg hur kroken som höll upp den flera hundra kilo tunga ljuskronan började lossna i taket. Varningar utropades, folk flydde undan, men i sista sekunden släppte Sotarn taget, av en HC medarbetare hotad att få en svartkrutssalva i ändalykten om han inte hoppade ner. Sotarn försvann direkt ut genom saloondörrarna och in i de legendariska historiernas värld!

Lika legendarisk, men också omtvistad när det gäller sanningshalten och när det inträffade, är historien om när Big Bengt fick en rak höger. Nu kan sanningen avslöjas en gång för alla, med hjälp av bland annat ögonvittne. En ung anställd på HC var närvarande och såg hela förloppet. Han skulle så småningom själv låta tala om sig i SR sammanhang, Verner Hemmingsen hette han och skulle vara Chaparrals ansvarige för SR 1997.

På lördagskvällen hade man grillfest i det dåvarande fortet. Man köpte en biljett och fick hämta sin grillskiva med tillbehör. Priset på denna var väl tilltagen. I kön fram till maten började gnällas över priset. Då kommer Big Bengt i egen hög person gående, med cowboyhatt och allt. En kille går fram till Bengt och frågar om han är Big Bengt. Han får så klart ett jakande svar. Då utdelar killen en rak höger som fäller Big Bengt, näsblod uppstår och hatten far all världens väg. Kent Erlandsson, som är i närheten, tar tag i sin far och leder undan honom. Ett visst tumult uppstår men lugnar snabbt ner sig när Kent och killen som slog blir överens om att det var lite väl onödigt att klippa till.

Slutet på denna story kommer i augusti samma år när Knut Jureen besöker High Chaparral och träffar Big Bengt. Knut har inte pratat med Bengt sen träffen och är lite fundersam på vilken åsikt han kan ha om H-DCS efter vad som hände. Dessutom ser Knut att på plåtpressen som dom slagit vad om hängde en såld-skylt. Big Bengt är dock på sedvanligt gott humör och skrattande menar han att det är sånt som händer. Lite försiktigt påpekar Knut att plåtpressen vadet gällde blivit såld. Ja, säger Big Bengt, jag var ju tvungen att hänga dit något tills du hämtade den!

Med så mycket folk tog all mat slut. Även ölet dracks upp till sista droppen. På söndagen hade HC plockat ihop en tallrik med vad som hittats i gömmorna. Denna såldes till gästerna som fick lite käk i magen, men fortfarande dyrt tyckte många. Dock sänkte man priset på ölen, vilket uppskattades och den goda stämningen var snabbt tillbaka. Vad man inte visste var att starkölen var slut och det man nu sålde billigare var folköl. Men inget märkte något och alla var lyckliga över den rimliga prissättningen på ölen.

Söndagen innehöll ett presidentmöte där mycket beröm framfördes till H-DCS för arrangemang och val av plats. Kritiken handlade om höga priser på mat & dryck, inget nytt för svenska träffarrangörer. På mötet informerades också om nästa års Super Rally, som var placerat i England.

Prisutdelningarna på söndagskvällen hölls av Rolf “Dala” Dahlgren. Den som uppgett längsta färdsträcka var en Hans Obermaier från Passau, Tyskland, nämligen 2000 kilometer. Detta tyckte inte Dala stämde utan gav bucklan till några fransmän istället. Vilda protester utbröt, diskussion och kontroll. Till sist fick Obermaier sitt pris, men ny buckla fick skaffas fram då fransmännen drog med sin. Pris som äldsta förare gick till 57-årige dansken Kaj Rasmussen, men han kunde inte ta emot priset då han låg och sov under prisutdelningarna. Pris för största klubb gick till H-D Club Nederland, med 110 av sina medlemmar på Super Rallyt.

Prisutdelaren Dala Dahlgren var den som gick igenom alla inskrivningsblanketter. Det visade sig att 1636 personer på 970 hojar varit på SR 1983. Flest var svenskarna, 880 personer, följt av 243 holländare, 222 tyskar och 109 danskar. Även engelsmän, finnar norrmän och flera andra nationaliteter var representerade.

Super Rallyt 1983 var över. På måndagen lämnade folk efter vad alla tyckte varit en trevlig och händelserik helg. Mastodontträff kallades det i pressen. Den franska klubben Les Morfals skickar så småningom ett vykort och hälsar att dom alltid ska komma ihåg Super Rallyt i Sverige och vårt vackra land.

Till och med i finska tidningar uppmärksammas träffen. Den finska veckotidningen APU låter i ett reportage om Super Rallyt den ende åländske Harley åkaren Arto Roivainen avslöja att många låter hår och skägg växa bara just för denna träff.

Ekonomirapporten visar på 141 491:- riksdaler i inkomst och 121 251 dito i utgifter. Dessa inkluderar ersättning för skadegörelse på 538:- kronor, samt pokaler för 1589:-. Historien förtäljer inte om skadegörelsen var ersättning för målarfärg, eller ny krok till ljuskronan på saloonen. Dock tycker Kent Erlandsson att det är bagateller. Då skulle ni vara med när raggarna har träff här, är hans enda kommentar.

En del av överskottet går till inköp av en dator till kassören. Även om kassören själv skriver att “överskottet ska gå till de numer pensionerade arrangörerna, för en långtidssemester i Västindien”. Resan blev dock aldrig av. Även om nöjda arrangörer var glada över den lyckade träffen, var dock arbetsinsatsen sådan att man samstämmigt sa “aldrig mer”.

Vilket inte stämde. Fjorton år senare var det dags för nästa Super Rally för H-DCS. Dessutom på samma plats.